Manustimmen Marks kommun

När asfalten tar slut och grusvägen tar mig genom tät granskog blir jag lite orolig. Det känns som om jag plötsligt bytt dröm – från att ha varit en manusförfattare på väg till en skola i Marks kommun ena sekunden, till att i nästa befinna mig i svenska rallyt. Men min kartläsare, allas vår ledsagare GPS:en, påstår att jag är på rätt väg. Jag njuter istället av vyerna, eftersom jag förstår att jag ska åka på den här vägen en stund. Det var längesen jag reste utan att egentligen veta var mitt mål är beläget.

– Jaha, du skulle åkt av nästa avfart från motorvägen, det går snabbare. De flesta som kommer hit med hjälp av GPS åker den vägen. Jag vet inte varför den visar så.

Den vänliga pedagogen lotsar mig till klassrummet och får mig att förstå att visst ligger byn en liten bit ut på landet, men det finns faktiskt asfalterade vägar ända fram. Det är hälsosamt att besöka 19 klasser på sju dagar. Det är som att bli översköljd av svensk skolvardag. Jag blir glad över den mänskliga förmågan till organisation. Jag blir glad över hur jag känner igen mig i skolmiljöer av skilda slag och jag blir hoppfull när jag ser alla elever. Där går de, framtiden. Jag känner igen våndan hos några och sprittet hos andra. På alla skolor blir jag väl mottagen och på alla skolor slås jag av vilket engagemang den absoluta majoriteten av lärarkåren har för sin uppgift och sina elever.

– Köttbullar, snö, tomte, morot och Volvo. Bra. Skriv en historia med de här orden. Ni har fem minuter på er.

När jag kommer in i klassrummet ber jag om fem ord från eleverna. Vilka ord som helst. Jag skriver upp dem på tavlan (som genomgående har gått från att vara ”svarta tavlan” till ”whiteboard” sen jag själv gick i femte klass…). Sen ber jag dem skriva en kort liten berättelse. Det gör de. De mest fantastiska och givetvis de mest torftiga historier ser dagens ljus. Men det gör liksom inget. Övningen är bra, tycker jag, för man kommer igång. Fantasin får flöda direkt och vår starka önskan för sammanhang blir väldigt tydlig. Vi är en art med sinne för berättelser, känsla för historier. Det ligger liksom i våra gener. I klassrummen är det alltid några som vill läsa sina alster och det får de så klart. Även de som inte räckt upp handen får frågan och ibland tar de också mod till sig och läser. Utifrån deras snabbt hopkokade historier kan vi hitta mönster och dramaturgiska modeller på ett ganska avslappnat sätt. Det finns mycket att prata om. Många upptäckter om kunskaper vi redan har, men som vi kanske inte tänker på att vi besitter. Vad händer med oss när vi säger ”det var en gång…”? Varför tycker vi det är självklart att en morot kan prata när moroten befinner sig i en berättelse? Hur kommer det sig att vi tycker om moroten i den här historien? Varför känns slutet lite rumphugget? Om tomten inte hade en kpist, hur skulle han kunna få sin vilja igenom då?Förslagen haglar och ger anledning till små utvikningar om än det ena och än det andra i dramaturgins förlovade värld. Oftast. Men ibland står man där och tittar ut genom fönstret och undrar vilken konstig dröm man landat i nu. För någon utbildad pedagog är i alla fall inte jag. Måste de hoppa upp och ner så där hela tiden? Vad är det som gör att det i nästan alla klasser finns någon som vill utmärka sig och vara lite sköjig? (Oftast killar och jag ber härmed om ursäkt till alla lärare jag själv någonsin haft.) Men då får jag bara påminna mig om att det inte är frälsning jag kommit för att ge, utan kanske snarare för att erbjuda lite upplysning. En annan röst. Somliga slutar aldrig fråga om framåtrörelsens hemligheter och för andra blir jag den där vuxna som gör något halvt obegripligt till vardags och som ibland också får betalt för det. Men även ett sådant möte kan leda till upptäckter av tidigare okända, vackra och snirkliga grusvägar mellan hjärnans breda motorvägar, tänker jag och fortsätter med nästa uppgift.

Text: Mats Kjelbye